En kärlek som aldrig rostar, som aldrig blir gammal. En kärlek som är gränslös.
Allting började med en semesterresa. En resa vi hade planerat i nästan ett år och sparat pengar till. Första resan tillsammans, bara vi två. Aldrig hade jag trott att den resan skulle komma att förändra mitt liv. När vi kom hem efter den där veckan var jag tom, så tom som jag nog aldrig varit. Jag tillät mig själv att känna och det var inte roligt. Men så fick vi reda på Markus Zeiher, denna ängel som bodde i Paris och vi bestämde oss för att mejla honom. Den 25 september fyllde Sanna 19 år, men vi fick även svar på vårat mejl. Jag kommer egentligen bara ihåg en mening som stod i det: "Ni kan komma när ni vill". Aldrig har lyckan varit så stor och rädslan så påträngande. Två och en halv vecka senare, närmare bestämt den 13 oktober, stod jag och min andra hälft på Skavsta flygplats och kramade våra föräldrar hej då. Vi gick igenom spärrarna med allt för tunga handbagage och med ett stort leende på läpparna.
Den 13 oktober 2009, det var nästan ett helt år sedan. Och det känns att jag har varit här länge, det gör det, men ändå minns jag den där dagen som om det vore igår. Hur Markus mötte oss vid tågstationen och hur vi för första gången åkte till Dynamis France och träffade alla på kontoret. Hur vi blev presenterade som de två små svenskorna som skulle börja jobba nere i lagret dagen därpå. Jag var rädd, så rädd som jag aldrig har varit förut. Vi var 182,5 mil hemifrån, i Paris - städernas stad, men med min nya sambo i handen vandrade jag in genom Dynamis dörrar den 14 oktober klockan 06.20. Jag skakade händer jag aldrig skakat förr, sa hej och tittade in i ögon jag aldrig sett. Det pratades ett språk jag inte behärskade, trots 6 års undervisning av det, och jag vara bara fruktansvärt förvirrad. Hade någon den där första dagen sagt till mig att de här människorna, de som är allt från 7 till 40 år äldre än dig, kommer du att älska mer än dig själv. Du kommer att se dem som mer än kollegor, de kommer att bli dina vänner. Hade någon den 14 oktober 2009 sagt att när du arbetar din sista dagen på Dynamis kommer det att kännas som sista dagen i ditt liv. Ditt hjärta kommer gå i tusentals bitar och du kommer inse att det kanske aldrig kan klistras ihop igen. Det har inte alltid varit lätt på Dynamis, det ska jag inte förneka. Det har varit skämt och allt möjligt som ibland inte suttit som de ska. Men jag kommer aldrig glömma känslan av att gå in på lagret klockan 06.20. Hur det var att möta ögon som sken upp så fort jag visade mig. Hur det var att möta leenden som kunde lyst upp en hel värld. Och varför log dem? Jo, för att jag och Sanna kom till jobbet. Jag älskar varenda en på det där stället så att det gör ont. Så som jag aldrig har älskat förut. Klart att vi kommit närmare vissa än andra, men jag älskar dem alla på deras egna lilla sätt. Jag har speciella minnen med dem alla, minnen som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Hade någon den 14 oktober sagt att dagen ni säger hej då kommer inte bara du gråta. Stora, tuffa, franska lagerkillar kommer stå med sänkt huvud och tårar i ögonen och berätta för dig hur mycket de vill att du ska komma tillbaka. Att du måste komma tillbaka. Jag har gråtit så många tårar efter så många hej då:n att jag inte klarar mer. Och än har vi människor kvar att säga hej då till, imorgon kommer nästa då vi ska säga hej då till Sebastian. Jag vill inte ens tänka på det. Jag skulle kunna skriva så mycket om Dynamis, så mycket jag känner. Jag kommer aldrig glömma dem, aldrig någonsin. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem, vad som helst. Det jag vet är att jag för alltid kommer ha de där människorna i mitt hjärta. Jag vet vad jag kommer döpa mina framtida söner till och jag kommer säga till dem när de frågar varför de heter som de heter: "Du är döpt efter de finaste män jag någonsin har träffat och allt jag kan hoppas är att du någongång i ditt liv får uppleva sådana människor. För de växer inte på träd".
Paris. Vad ska man säga egentligen? Alla människor vi har träffat här, alla helger på O'Sullivans och alla restaurangbesök. De betyder mer för mig än vad ni någonsin kommer att kunna föreställa er. Jag vill inte gråta mer, jag vill inte känna mer. Ändå kan jag inte låta bli, jag kan inte hjälpa det. Jag har varit så fruktansvärt lycklig och glad här. Skrattat så mycket att jag har trott att jag ska dö, kunnat andas, inte känt mig stressad på något vis. Jag har inte haft ett bekymmer i världen. Trots att jag har fått telefonsamtal jag inte vill ha, sms som kunnat vara oskickade och händelser som helst har velat få mig att lägga mig under täcket och inte gå upp igen. Trots sådant har jag vaknat varje morgon med ett leende, för vet ni vad? Jag bor i Paris. När jag har åkt till jobbet varje morgon har jag sett Eiffeltornet i horisonten. När jag känner för att ta en fika kan jag åka till Champs Elysées. Arkitekturen, luften, människorna ... ja, atmosfären. Allt det som inte finns i Sverige, det har jag hittat här.
Jag vet att ingen utav er som läser den här bloggen trodde på oss. Låtsas inte som om något annat. Ingen av er trodde att vi skulle klara det. Men det gjorde vi. Jag och Sanna klarade det här helt själva utan någon hjälp hemifrån. Därför skulle jag vilja köra ner den här bloggen i halsen på alla er haters därute. Vi klarade det och jag har aldrig varit stoltare över oss. Jag begär inte att ni ska förstå vad jag har upplevt här, för det kommer ni aldrig göra. Jag begär inte att ni ska förstå att jag är ledsen och att jag mår dåligt när vi kommer tillbaka till Sverige. Det gör jag verkligen inte, för jag vet att ni aldrig kommer kunna förstå det. Det enda jag begär är att ni ska respektera det. Låt mig bryta ihop, låt mig skrika färdigt. Låt mig gråta tills det inte finns några tårar kvar och sen gråta lite till. Låt mig vara bitter över att jag befinner mig i ett land där jag inte vill vara. Jag kommer förmodligen vara världens sämsta dotter, syster och kompis ett tag. Men jag ber er att, snälla, låta mig vara det. För när det här sjunker in, när jag tillåter mig själv att känna att jag har lämnat Paris och Dynamis ... då blir det inte roligt, det kan jag lova er. Det kommer ta ett tag, kanske några veckor, innan jag förstår. Innan jag förstår att jag har lämnat allt. För nu förstår jag inte. Jag förstår inte hur det bästa året i mitt liv bara kan ta slut. Jag förstår inte varför jag ska lämna en plats där jag för första gången på riktigt länge känt mig lycklig. Jag förstår det inte. Det går över mitt förstånd.
Sanna, det här sista skriver jag direkt till dig. Jag är så otroligt tacksam över att du tog mig i handen och satte dig på det där planet bredvid mig. Att du vågade med mig. Jag tackar dig för allt du har gjort för mig och med mig under det här året. Så många stunder som har skrattat så att tårarna runnit, så månger vi har pratat tills vi skulle upp och jobba. Jag hade aldrig haft såhär roligt utan dig. Jag hade aldrig klarat det här utan dig. Tack för att du har stått ut med mig i ett år. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan att vakna vid din sida varje morgon. Att jag inte kan höra din röst även om jag är på toa. Att när jag går och lägger mig kommer inte du ligga bredvid, jag kommer sova ensam i min säng. Istället för 2 centimeter kommer vi ha flera kilometer mellan varandra. Hur ska jag klara det? Suss och Pyret gjorde det här, Suss och Pyret i städernas stad. Där alla våra drömmar slog in.Jag skulle kunna skriva så mycket mer, så mycket så att fingrarna blöder, men det finns liksom ingen mening med det. För, let's face it, du vet vad jag tänker innan jag gör det. Jag älskar dig.
You can´t always get what you want
Den 13 oktober flyttade jag och min andra hälft till Paris, drömmarnas stad. Med varsinn resväska och ett leende vinkade vi till våra föräldrar och satte oss på planet. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända. Det enda vi visste var att vi skulle ha så roligt vi bara kunde. Planen var att stanna till maj, men redan vid jul bestämde vi att stanna till augusti och jag är så otroligt glad för att vi gjorde det.
Dynamis France, mitt andra hem sen första dagen vi kom. Alla dagar har inte varit en dans på rosor. Men vi har haft det så roligt och skrattat så mycket. Våra kollegor har lyst upp våra morgnar och hjälpt oss att ta oss igenom dagen. Människorna på Dynamis är orginal, varenda en av dom. Alla är speciella och har en plats i mitt hjärta föralltid. Jag kommer aldrig glömma någon eller vad den betyder för mig. Vi har jobbat med varandra i 9 månader, vi är inte bara kollegor nu, vi är vänner. Det spelar ingen roll att det skiljer minst 7 år mellan mig och dom på Dynamis. Alla har fått mig att må så bra och gjort mig så glad.
Paris har fått mig att se mig själv, fått mig att växa och ta ansvar. Paris har fått mig lycklig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Drömmen om Paris har uppfyllts totalt och lite mer. När jag nu sitter i vårat väldigt städade kök och skriver ner det här känns det så märkligt. I sovrummet ser jag packade väskor och överallt är det städat. Förra veckan sa jag hejdå till männsikor jag kommer sakna något otroligt. Jag sa hejdå tills hjärtat värkde och jag inte klarade mer. Och jag grät, mot Idas axel, mot Matthieus axel och mot Jean-Philippes axel. Tills tårarna var slut och jag inte kunde gråta mer. Då gick det upp för mig vad jag skulle göra, jag ska lämna allt det här, dessa fantastiska människor och den här fantastiska staden, för Sverige och för skolan. När vi sa hejdå till Christophe brast mitt hjärta, med sänkt huvud och tårar i ögonen kom han emot oss och kramade oss som att det inte fanns någon morgondag. Stora, tuffa lagerarbetaren Christophe. Det gjorde så ont. Med sänkt huvud sa han att vi var tvugna att komma tillbaka, sen satte han sig i bilen och åkte hem. I lördags grät jag i 8 timmar, men det hjälper inte. Smärtan och hopplösheten försvinner inte. Den finns fortfarande kvar och jag klarar inte mer. I morgon ska vi säga hejdå till Sebastian men jag vet inte om jag kommer orka det. Jag tror inte mitt hjärta kan ta ett hejdå till. Jag vet inte om jag kan ta ett hejdå till. Vi har haft det så roligt, träffat så många människor och varit med om så mycket. Men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, göra såhär ont. Men det gör det och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag åkte till Paris för att ha roligt och se mig omkring i världen. Jag visste inte vad jag skulle hitta och nu när jag måste lämna det gör det så ont. Tillsammans med Paris har vi gråtit, skrattat och velat glömma. Helgen på O´Sullivans kommer bli jobbig, vi måste säga hejdå till människor vi inte kommer hinna träffa innan vi åker. Jag vill inte stå där med tårar i ögonen och krama Kaye hejdå, jag vill inte stå med tårar i ögonen och se alla gå, jag vill inte stå med tårar i ögonen och vinka, jag vill inte gå med tårar i ögonen till tunnelbana för att åka hem till ett hus där det är så städat att det inte ser ut att bo någon. Det har aldrig sett ut så här. Ska jag flytta från mitt hus? Nej det gör man inte. Det fungerar inte så.
Någonstans är jag arg, fruktansvärt arg. Jag ska inte behöva må såhär, jag ska inte behöva bli tårögd eller känna den enorma smärta jag har i bröstet så fort jag ser eiffeltornet eller går omkring i Paris, men det gör jag och jag klarar det inte. På söndag ska jag sova hos Matthieu och jag vet att han kommer få trösta mig hela natten. Jag kommer ligga i hans armar och gråta tills jag försvinner. När vi sitter på planet kommer mitt hjärta att brista, totalt och fullt. Jag kommer gråta som ett barn och jag hoppas att all smärta kommer försvinna. Men jag vet att den inte kommer göra det.
Jag erkänner att tårarna rinner, dom skymmer sikten och bränner på kinderna. Men jag behöver gråta, jag behöver vara ledsen. Så länge jag har något att göra i Sverige är jag inte orolig. Men det är när jag ska sova och allt blir tyst som jag är rädd att allt kommer brista. Jag har vaknat upp med Ida bredvid mig i 9 månaders tid, jag har hört Ida hela tiden, även om jag är på toa kan jag prata med henne. Att komma till Sverige och på flygplatsen behöva säga hejdå till henne kommer kännas märkligt. Jag kommer inte veta hur jag ska vara eller vad jag ska göra ensam. I 9 månaders tid har vi haft varandra, vi har blivit en egen familj och tagit oss igenom allt tillsammans. Nu ska jag behöva klara mig själv? Nej jag vet inte om jag är redo för det...
En mycket klok människa sa till mig för inte så länge sen; I know that it´s hard, and I will miss you so much, but remember to always do everything with a smile. It doesn´t count how you do it, when you do it or even if you do it, but always do it with a smile, the biggest one you´ve got cause you deserve to be happy. Life is filled with things you don´t want to do. But dont ever forget that you always will have a home here in Paris, when ever you need it. We will be here, always.
Ett stort tack till Pyret som har gjort den här tiden underbar, utan dig hade jag aldrig haft det så här roligt. Ett ännu större tack för att du har orkat med mig i 10 månader, utan dig hade det varit omöjligt.
Jag älskar dig
Look for the girl with the broken smile
Det handlar om att jag inte vill börja känna sådär igen. Men det har redan börjat.
Vi har fått lön
Och inte bara vilken lön som helst. Kommer inte skriva hur mycket vi fick här men vi kan säga såhär; semesterersättning<3. Så vad har vi gjort idag? Vi har shoppat. Vad ska vi göra imorgon? Vi ska shoppa. Och som vi ska shoppa. Ska mötas vid chatelet vid 11, kommer bli sjuuuuukt sweeeeet. Idag var bara uppvärmning. Det kliar i mina fingrar som bara den. Idag har jag köpt skor, kofta, paraply, linnen och lite till. Det känns så bra. Vissa tränar för att få endorfiner så att de blir lyckligare, vissa äter, vissa dricker .. jag och Sanna shoppar. Och som vi shoppar sen. Märkligt hur något som kläder kan få en att bli så mycket gladare. Imorgon blir det jeansjakt, klänningar, skor och mycket mycket mer....
Ps. Vi kommer avsluta bloggen snart. Vi har inte tid att uppdatera mer, har viktigare saker för oss, så snart kommer det ett "avslutningsinlägg". Bara så att ni vet.
Proud Mary keep on burning
"There will come a time when you have a chance to do the right thing."
" I love those moments. I like to wave at them as they pass by."
You with the sad eyes
Usel uppdatering den här helgen, WE KNOW! Men den spenderades hemma hos Matthieu. Han hämtade oss från O'Sullivans i fredags och sen blev det liksom så att vi stannade där tills idag. Kom hem för ungefär en timme sedan. I lördagskväll kollade vi först på UP. Jag grät som ett litet barn, Sanna likaså men jag tror faktiskt för ovanlighetens skull att jag grät mer. Efter det blev det Glee-maraton med 10 avsnitt på raken så att jag skulle komma ikapp lite. Grät mig igenom varje avsnitt, Sanna med. Så fort någon sa t.ex. I love you, då grät vi som att det inte fanns någon morgondag. Matthieu tyckte det var ytterst roligt. Inte vi. Ja, nu kan det hända att vi är hyfsat emotional just nu...
Kvällen kommer spenderas ute i trädgården med avokado/feta och en flaska vin ute i trädgården. French-style you know. The only way we do it.
Bisous,
Ikväll gör vi det för Dynamis
"This is very sad. It won't be the same here without you. You always brought such good vibes, you were just what Dynamis needed. If you ever need a place to stay in Paris, we will be happy to have you. You can count on us."
"You were my suns here"
"Come back, come back when you want. And if there is a problem, just call. No matter what it is. Come back!"
Snygga tjejer AB
Matthieu kom förbi vid 14 och vi kollade på White Chicks. Eller vi och vi. Han och Sanna kollade, jag var alldeles för upptagen med min bok. Har börjat läsa den vi lånade av Mamma R, riktigt riktigt bra! Ska bli spännande att se hur det hela slutar. Och jag har planerat jättemycket jag ska läsa när jag kommer tillbaka till Sverige (nej, sådant skulle vi inte tänka på. Dumma, dumma flicka). I alla fall, han gick för kanske en timma sen och nu håller vi på att göra oss i ordning för ett besök på LPI. Orkar inte sitta kvar i stugan längre.
Två smakprov på bilderna vi tog vid Seine i tisdags:
Inte idag
Have you ever loved someone so much that you want to lock yourself in a room, listen to sad music and just cry?
What do you say to taking chances?
Ja, har nog inte så mycket att skriva. Jobb i morgon, näst sista dagen... Shit det är inte mycket kvar nu. Paniken börjar göra sig påmind och den tryckande känslan över bröstet har blivit lite som min vän... Sitter och lyssnar på Glee låtar, en helt underbar serie, alla borde se den! Jag älskar den. Ida med. Vart var jag.. Ingenstans tror jag. Nu blir det dusch och sen hopp i säng. Matthieu kommer 05.30 och ska hämta upp dom muntraste tjejerna i hela världshistorien. Gud vilken toppendag det kommer vara i morgon. Jag orkar inte. Jag vill inte. Ska kolla på nya mobiler på internet istället och låtsas att jag hade mer pengar än kungen...
Bisous,
You look gorgeous tonight, girls!
Gårdagskvällen blev riktigt lyckad kan vi stolta meddela! Med klackarna i högsta hugg rullade vi in med sista tåget till Paris och tog tunnelbanan till O'Sullivans. Lite fail däremot att vi tog fel trappuppgång och hamnade längst bort från O'Sullivans, men där kan man snacka tur i oturen för på vägen stöter vi på Tarek och hans vänner som vi inte har träffat på flera månader. Det var jätteroligt! Vi stod där och pratade lite på trottoaren innan vi bestämde oss för att ta en drink på den baren de var på innan vi gick vidare. Däremot var vi tvungna att kissa så vi sprang in på baren bredvid där det var betydligt mindre folk. När vi ska gå därifrån säger bartendern till oss: "You look gorgeous tonight, girls". Och där var våran kväll gjord. Vid 03 gick entrade vi O'Sullivans och dansade hela natten lång. Hade verkligen jätteroligt och skålade i skumpa, som riktiga high-flyers! Tareks vän stal en ros åt mig, ni ska vilken operation det var som innehöll att han låtsades att vara från polisen och en livrädd pakistanier. Sanna fick även hon en ros av någon random snubbe som tyckte det var synd att hon inte hade någon. Jag gav min till James när vi gick hem, förtjänar någon en ros så är det den killen. Han blev väääääldigt glad för den. Vi gick vid stängning, när fötterna värkte, och kindpussades hejdå med alla (inkl. vår favoritvakt Ben).
Nu sitter vi här i sängen och käkar chips och dricker cola. Om ett tag kanske vi ska iväg på Tareks spelning, om vi orkar. Det blev väldigt sent i natt .. eller tidigt kanske man ska säga. Så det är inte speciellt pigga tjejer i stugan inte. Lite sisådär schletna efter sömn, sömn och sömn.
Imorgon går Tour de France i mål på Chappe. Förhoppningsvis missar vi inte tiden och kan åka in och kolla på det. Skulle vara häftigt som tusan.
Bisous,
Jag tänkte väl inte så mycket tror jag...
Dags att börja duscha och sen dra iväg för en rivig kväll! Tror minsann att Holga och Hildegard får följa med ut ikväll, det var riktigt längesen vi släppte dom bland folk... Och det finns anledningar till deras husarrest... Mer säger jag inte. Tror att Holga har tjuvstartat.. Hon hoppar runt och dansar som en galning. Jag gillart! Hur som haver, Ida ska duscha och jag ska fixa mina naglar, hittade nagelfilen som jag så brutalt har letat efter.. under sängen.. underbart.
Pratar med Ilse på msn också. Mycket trevligt! Nu blir det till att välja nagellack.. Svårt.
Bisous,
Ooooooh, jag är ett spöke!!!
Jaha hörrni. Här har det varit full rulle sedan klockan 14 ungefär. Vi har levt i symbios med familjens tvättmaskin och har städat ur sovrummet på skräp. Det börjar faktiskt se ut som ett rum nu! Inte illa kan jag lova. Spelade in en fruktansvärt rolig video på Sanna när vi hängde lakan förut. Synd att vi har så dålig internetuppkoppling, annars hade ni fått se den. Men håll utkik i framtiden. För att få mer plats i garderoberna har vi börjat packa ner vinterkläderna också. Halsddukar, mössor, vinterjackor och sådant som vi absolut inte använder nu. Det känns ... märkligt. Man blir liksom påmind om hur lång tid vi har varit här och hur lite tid det faktiskt är kvar. Vi har varit här i princip ett år, upplevt årets alla årstider. Och snart är det över. Nej .. inget mer sådant nu.
Igår till idag sov vi som sagt hos Matthieu. Käkade kakor, snackade lite skit och kollade på film. Efter ett tag kom två av hans bästa vänner så de satt ute i vardagsrummet medan jag och Sanna satt inne på hans rum och kollade på Glee. Snacka om att skilja på de vuxna och på barnen. De satt och pratade jobb och annat och vi satt i fåtöljen och sjöng med till Glee. Härliga tider.
Ikväll är det O'Sullivans som gäller för hela slanten. Var ju inte där förra veckan eftersom vi var på Disneyland så vi har hur mycket dans som helst att ta igen. Peppad till tusen. Frågan är dock vad man ska ha på sig. Det är inte så jättevarmt idag så det får nog bli ett par strumpbyxor (ja, jag ska ha något över) och jeansjackan åker förmodligen på på vägen in. Halva outfiten klar! Yes. Till middag har vi bestämt avokado/feta så det blir till att gå och handla inom en mycket snar framtid.
Men först; hänga tvätt!
Bisous,
Trevlig helg!
Vi drar till Matthieu och kollar film och snackar skit. Tror det finns en del skvaller den mannen sitter på. I morgon blir det vi och tvättmaskinen.. och just det, vi har helg nu, jobbar bara 2 dagar i veckan nu.
/ Suss och Pyret
Det som började dåligt slutade i katastrof
Igår räknade vi till 9. Idag räknar vi helt plötsligt till 3. Suss och Pyret har en tryckande känsla över bröstet.
