Dynamis France/Le Campanier - 6 månader
Ja, vi har nu arbetat på Dynamis France/Le Campanier i 6 månader. I ett halvår har Pascal, Mr T och Herr T ägt våra söta svenska rumpor (läs: jätterövar). Kommer ihåg det som om det vore igår när Mr T tog emot oss första dagen, gud så nervösa vi var. Ville seriöst talat kräkas innan vi tog mod till oss och öppnade dörren. Nu 6 månader senare släpar vi oss in i omklädningsrummet innan vi med ett "glatt leende" tar oss ut i lagret. Så mycket har förändrats på det här halvåret. Människor har slutat (vi minns med glädje Julien och Fred och saknar dem jättemycket) och vi har ändrat uppfattning om folk. Vissa har visat sig vara människor till det bättre och vissa har helt enkelt sjunkit i våra ögon eller befinner sig fortfarande på ett kryps nivå.
Men de flesta, och det mesta, har förändrats till det bättre på det här halvåret. Egentligen har allt förändrats till det bättre. Vi förstår mer och mer franska för var dag som går, vi kanske inte alltid kan svara på det franska språket men vi förstår. Vi kommer bättre överrens med människorna, vilket vi egentligen har gjort ifrån start i och för sig, men ändå. Vi är inte lika blyga som vi var i början och höll oss på vår kant. Nu sitter vi med i fikarummet och tittar märkligt på Gina när hon drar igång en diskussion om kriget i Irak på halvtimmesrasten klockan 10...Annars finner man oss ute på lastkajen med Stéphane eller Momo där vi numera halvsover i solsken och värme. Har vi tur infinner sig även Herr Lamull för en konversation på sitt eget lilla vis.
Vad har då ett halvår på Dynamis gett oss? Det första jag kommer att tänka på är MUSKLER. Pannkaka i en liten låda vad pumpade vi har blivit. Visserligen ser man knappt musklerna för de ligger djupt begravda under allt fett, men de finns där. Jag ser till exempel numera ut som en brottare i kroppen. Martin Lidberg släng dig i väggen! Vi har fått otroligt bra vänner, vissa för livet hoppas jag. Om ett gott skratt förlänger livet har våra arbetsdagar på Dynamis gjort oss odödliga. Men framför allt är det Dynamis som har gjort att vi igår kunde fira 6 månader som boende i Paris. För detta kommer vi alltid vara evigt tacksamma. Känns inte som att jag kan säga det nog faktiskt.
Tänker inte skriva något mer nu. Väntar med det riktigt känslosamma till när vi faktiskt säger adjö. Men det kan jag säga er, att trots att det är ett fullständigt dårhus där jag vissa dagar vill slå ihjäl merparten av mina kollegor, älskar jag dem alla. Och jag fasar för den dagen då jag för sista gången får ett Jiha från Christophe eller ett Ca va? Från Marc...
Men de flesta, och det mesta, har förändrats till det bättre på det här halvåret. Egentligen har allt förändrats till det bättre. Vi förstår mer och mer franska för var dag som går, vi kanske inte alltid kan svara på det franska språket men vi förstår. Vi kommer bättre överrens med människorna, vilket vi egentligen har gjort ifrån start i och för sig, men ändå. Vi är inte lika blyga som vi var i början och höll oss på vår kant. Nu sitter vi med i fikarummet och tittar märkligt på Gina när hon drar igång en diskussion om kriget i Irak på halvtimmesrasten klockan 10...Annars finner man oss ute på lastkajen med Stéphane eller Momo där vi numera halvsover i solsken och värme. Har vi tur infinner sig även Herr Lamull för en konversation på sitt eget lilla vis.
Vad har då ett halvår på Dynamis gett oss? Det första jag kommer att tänka på är MUSKLER. Pannkaka i en liten låda vad pumpade vi har blivit. Visserligen ser man knappt musklerna för de ligger djupt begravda under allt fett, men de finns där. Jag ser till exempel numera ut som en brottare i kroppen. Martin Lidberg släng dig i väggen! Vi har fått otroligt bra vänner, vissa för livet hoppas jag. Om ett gott skratt förlänger livet har våra arbetsdagar på Dynamis gjort oss odödliga. Men framför allt är det Dynamis som har gjort att vi igår kunde fira 6 månader som boende i Paris. För detta kommer vi alltid vara evigt tacksamma. Känns inte som att jag kan säga det nog faktiskt.
Tänker inte skriva något mer nu. Väntar med det riktigt känslosamma till när vi faktiskt säger adjö. Men det kan jag säga er, att trots att det är ett fullständigt dårhus där jag vissa dagar vill slå ihjäl merparten av mina kollegor, älskar jag dem alla. Och jag fasar för den dagen då jag för sista gången får ett Jiha från Christophe eller ett Ca va? Från Marc...
Kommentarer
Postat av: Martin
IDA! När kommer du hem, saknar min systeryster och min lägenhet står alldeles för tom för sitt eget bästa så du har ju någonstans att bo lite då och då när du kommer :)
Trackback
