Flybaby

Allting började med en semesterresa. En resa vi hade planerat i nästan ett år och sparat pengar till. Första resan tillsammans, bara vi två. Aldrig hade jag trott att den resan skulle komma att förändra mitt liv. När vi kom hem efter den där veckan var jag tom, så tom som jag nog aldrig varit. Jag tillät mig själv att känna och det var inte roligt. Men så fick vi reda på Markus Zeiher, denna ängel som bodde i Paris och vi bestämde oss för att mejla honom. Den 25 september fyllde Sanna 19 år, men vi fick även svar på vårat mejl. Jag kommer egentligen bara ihåg en mening som stod i det: "Ni kan komma när ni vill". Aldrig har lyckan varit så stor och rädslan så påträngande. Två och en halv vecka senare, närmare bestämt den 13 oktober, stod jag och min andra hälft på Skavsta flygplats och kramade våra föräldrar hej då. Vi gick igenom spärrarna med allt för tunga handbagage och med ett stort leende på läpparna.

Den 13 oktober 2009, det var nästan ett helt år sedan. Och det känns att jag har varit här länge, det gör det, men ändå minns jag den där dagen som om det vore igår. Hur Markus mötte oss vid tågstationen och hur vi för första gången åkte till Dynamis France och träffade alla på kontoret. Hur vi blev presenterade som de två små svenskorna som skulle börja jobba nere i lagret dagen därpå. Jag var rädd, så rädd som jag aldrig har varit förut. Vi var 182,5 mil hemifrån, i Paris - städernas stad, men med min nya sambo i handen vandrade jag in genom Dynamis dörrar den 14 oktober klockan 06.20. Jag skakade händer jag aldrig skakat förr, sa hej och tittade in i ögon jag aldrig sett. Det pratades ett språk jag inte behärskade, trots 6 års undervisning av det, och jag vara bara fruktansvärt förvirrad. Hade någon den där första dagen sagt till mig att de här människorna, de som är allt från 7 till 40 år äldre än dig, kommer du att älska mer än dig själv. Du kommer att se dem som mer än kollegor, de kommer att bli dina vänner. Hade någon den 14 oktober 2009 sagt att när du arbetar din sista dagen på Dynamis kommer det att kännas som sista dagen i ditt liv. Ditt hjärta kommer gå i tusentals bitar och du kommer inse att det kanske aldrig kan klistras ihop igen. Det har inte alltid varit lätt på Dynamis, det ska jag inte förneka. Det har varit skämt och allt möjligt som ibland inte suttit som de ska. Men jag kommer aldrig glömma känslan av att gå in på lagret klockan 06.20. Hur det var att möta ögon som sken upp så fort jag visade mig. Hur det var att möta leenden som kunde lyst upp en hel värld. Och varför log dem? Jo, för att jag och Sanna kom till jobbet. Jag älskar varenda en på det där stället så att det gör ont. Så som jag aldrig har älskat förut. Klart att vi kommit närmare vissa än andra, men jag älskar dem alla på deras egna lilla sätt. Jag har speciella minnen med dem alla, minnen som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Hade någon den 14 oktober sagt att dagen ni säger hej då kommer inte bara du gråta. Stora, tuffa, franska lagerkillar kommer stå med sänkt huvud och tårar i ögonen och berätta för dig hur mycket de vill att du ska komma tillbaka. Att du måste komma tillbaka. Jag har gråtit så många tårar efter så många hej då:n att jag inte klarar mer. Och än har vi människor kvar att säga hej då till, imorgon kommer nästa då vi ska säga hej då till Sebastian. Jag vill inte ens tänka på det. Jag skulle kunna skriva så mycket om Dynamis, så mycket jag känner. Jag kommer aldrig glömma dem, aldrig någonsin. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem, vad som helst. Det jag vet är att jag för alltid kommer ha de där människorna i mitt hjärta. Jag vet vad jag kommer döpa mina framtida söner till och jag kommer säga till dem när de frågar varför de heter som de heter: "Du är döpt efter de finaste män jag någonsin har träffat och allt jag kan hoppas är att du någongång i ditt liv får uppleva sådana människor. För de växer inte på träd".

Paris. Vad ska man säga egentligen? Alla människor vi har träffat här, alla helger på O'Sullivans och alla restaurangbesök. De betyder mer för mig än vad ni någonsin kommer att kunna föreställa er. Jag vill inte gråta mer, jag vill inte känna mer. Ändå kan jag inte låta bli, jag kan inte hjälpa det. Jag har varit så fruktansvärt lycklig och glad här. Skrattat så mycket att jag har trott att jag ska dö, kunnat andas, inte känt mig stressad på något vis. Jag har inte haft ett bekymmer i världen. Trots att jag har fått telefonsamtal jag inte vill ha, sms som kunnat vara oskickade och händelser som helst har velat få mig att lägga mig under täcket och inte gå upp igen. Trots sådant har jag vaknat varje morgon med ett leende, för vet ni vad? Jag bor i Paris. När jag har åkt till jobbet varje morgon har jag sett Eiffeltornet i horisonten. När jag känner för att ta en fika kan jag åka till Champs Elysées. Arkitekturen, luften, människorna ... ja, atmosfären. Allt det som inte finns i Sverige, det har jag hittat här.

Jag vet att ingen utav er som läser den här bloggen trodde på oss. Låtsas inte som om något annat. Ingen av er trodde att vi skulle klara det. Men det gjorde vi. Jag och Sanna klarade det här helt själva utan någon hjälp hemifrån. Därför skulle jag vilja köra ner den här bloggen i halsen på alla er haters därute. Vi klarade det och jag har aldrig varit stoltare över oss. Jag begär inte att ni ska förstå vad jag har upplevt här, för det kommer ni aldrig göra. Jag begär inte att ni ska förstå att jag är ledsen och att jag mår dåligt när vi kommer tillbaka till Sverige. Det gör jag verkligen inte, för jag vet att ni aldrig kommer kunna förstå det. Det enda jag begär är att ni ska respektera det. Låt mig bryta ihop, låt mig skrika färdigt. Låt mig gråta tills det inte finns några tårar kvar och sen gråta lite till. Låt mig vara bitter över att jag befinner mig i ett land där jag inte vill vara. Jag kommer förmodligen vara världens sämsta dotter, syster och kompis ett tag. Men jag ber er att, snälla, låta mig vara det. För när det här sjunker in, när jag tillåter mig själv att känna att jag har lämnat Paris och Dynamis ... då blir det inte roligt, det kan jag lova er. Det kommer ta ett tag, kanske några veckor, innan jag förstår. Innan jag förstår att jag har lämnat allt. För nu förstår jag inte. Jag förstår inte hur det bästa året i mitt liv bara kan ta slut. Jag förstår inte varför jag ska lämna en plats där jag för första gången på riktigt länge känt mig lycklig. Jag förstår det inte. Det går över mitt förstånd.

Sanna, det här sista skriver jag direkt till dig. Jag är så otroligt tacksam över att du tog mig i handen och satte dig på det där planet bredvid mig. Att du vågade med mig. Jag tackar dig för allt du har gjort för mig och med mig under det här året. Så många stunder som har skrattat så att tårarna runnit, så månger vi har pratat tills vi skulle upp och jobba. Jag hade aldrig haft såhär roligt utan dig. Jag hade aldrig klarat det här utan dig. Tack för att du har stått ut med mig i ett år. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan att vakna vid din sida varje morgon. Att jag inte kan höra din röst även om jag är på toa. Att när jag går och lägger mig kommer inte du ligga bredvid, jag kommer sova ensam i min säng. Istället för 2 centimeter kommer vi ha flera kilometer mellan varandra. Hur ska jag klara det? Suss och Pyret gjorde det här, Suss och Pyret i städernas stad. Där alla våra drömmar slog in.Jag skulle kunna skriva så mycket mer, så mycket så att fingrarna blöder, men det finns liksom ingen mening med det. För, let's face it, du vet vad jag tänker innan jag gör det. Jag älskar dig.