Capture it, remember it.
Här sitter jag och funderar lite. Funderar lite på livet, ni vet de stora frågorna som poeter och professorer har funderat på i århundraden, varför är jorden rund? Finns det ett liv efter detta? Osv osv. Nej inte riktigt men nästan, sitter och funderar på lite av varje. Det är mycket nu. Igår var vi ute på äventyr som Pyret skrev. Det var en hissnande, spännande och alldeles otroligt skrämmande känsla. Såhär i efterhand ser jag på mig själv lite utifrån, ni vet som man kan göra ibland och undrar lite skeptiskt om det verkligen är mig jag ser eller någon annan. Jag vet inte. Känslan i det där ögonblicket när allt händer är total kyla och tomhet. Ni vet. Känslan innan är värre, skräcken och rädslan är större än något annat. Men tomheten och kylan kom och jag flöt ut från min egen kropp och gjorde något som jag aldrig gjort och aldrig mer tänker göra. Det räckte igår. Chockad och lamslagen kom jag tillbaka till min egen kropp och insåg vad jag hade gjort. Men inte gick det att ta tillbaka, det var bara att vända och gå.
Förvirringen i morse var stor, hade det hänt? Var det ett dåligt skämt eller en märklig dröm? Jag kände i ren panik i mina fickor efter det som jag hoppades finna... Men förgäves, det var borta. Skräcken och chocken kom över mig igen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen... Jobbet blev lösningen på mina bekymmer. Jag intalade mig själv att det skulle gå lättare på jobbet, jag skulle kunna förtränga det och tänka på annat. Men på ett arbete med människor som pratar väldigt mycket franska väldigt fort är det lätt att stänga av och börja tänka på annat, tänka på det man tänker att man ska förtränga. Så där stod jag och skakade påsar och såg en liten film spelas upp i mitt huvud.. En film om rädsla, skräck, chock och total förvirring. Men också en film om mod, beslutsamhet och stolthet. Jag stod där med mina påsar och började le. Dabia frågade vad det var och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svarade ingenting, för hur säger man på franska: Igår gjorde jag något som jag aldrig tidigare gjort, jag var fruktansvärt rädd, men jag gjorde det. Nu är det bara att vänta. Det här kan gå precis hur som helst. Men jag är stolt över mig själv. För jag vågade.
Förvirringen i morse var stor, hade det hänt? Var det ett dåligt skämt eller en märklig dröm? Jag kände i ren panik i mina fickor efter det som jag hoppades finna... Men förgäves, det var borta. Skräcken och chocken kom över mig igen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen... Jobbet blev lösningen på mina bekymmer. Jag intalade mig själv att det skulle gå lättare på jobbet, jag skulle kunna förtränga det och tänka på annat. Men på ett arbete med människor som pratar väldigt mycket franska väldigt fort är det lätt att stänga av och börja tänka på annat, tänka på det man tänker att man ska förtränga. Så där stod jag och skakade påsar och såg en liten film spelas upp i mitt huvud.. En film om rädsla, skräck, chock och total förvirring. Men också en film om mod, beslutsamhet och stolthet. Jag stod där med mina påsar och började le. Dabia frågade vad det var och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svarade ingenting, för hur säger man på franska: Igår gjorde jag något som jag aldrig tidigare gjort, jag var fruktansvärt rädd, men jag gjorde det. Nu är det bara att vänta. Det här kan gå precis hur som helst. Men jag är stolt över mig själv. För jag vågade.
Kommentarer
Trackback
