Flygvärdinnan Sylvia
Vi flyger med Ryanair när vi åker hem till Sverige, det är billigt och oftast inte så mycket förseningar. I Sverige sen landar vi på Skavsta, därifrån tar det runt 40 min till Järna. Hur skönt som helst! Det är smidigast på det sättet helt enkelt. Jag ska nu berätta för er om Sylvia, en av Ryanairs flygvärdinnor (som om ni inte kunde gissa det med rubriken...) :
Ida och jag blir mottagna på bästa sätt när vi har stigit på planet, på hemskt dålig engelska hälsas vi välkomna och blir vänligt ombedda att sätta oss i stort sätt på närmaste stol, vilket vi naturligtvis gör! Alla som har flygit någon gång vet att det alltid verkar vara den som är absolut säms på det engelska språket ska vara den som tar tag i luren och ska försöka få passagerarna att sätta sig, lyssna och titta på säkerhetsdemonstrationerna, så även i detta fall. Fast vi hade tur, en sval kvinnoröst tog stadigt tag i situationen och hälsade oss välkomna. Det var Sylvia med crew som skulle ta så bra hand om oss under resan. Jag kände genast ett lugn inom mig, det var Sylvia som skulle ta hand om oss. Inte något pretto med allt för lite luft i sin tröja. Nej Sylvia. Jag och Ida nickade gillande mot varandra, det här kanske till och med kunde bli en alldeles trevlig resa fast med tanke på tiden. Som två mönster passagerare satt jag och Ida som tända ljus när säkerhetsdemonstrationen kom, vi skrattade lite tyst åt dialekten som den inspelade kvinnan har. Mycket märkligt. Vi nickade till killen med den gula flytvästen som ryckte, blåste och pekade med kraftiga armtag. Vi låtsades vara otroligt intresserade av säkerhetskortet på sätet framför oss exakt i rätt läge, vi övade lite nödlandning och gjorde upp planer om olyckan skulle vara framme. Vi skötte oss verkligen. Dock hade vi ett problem, hur såg denna charmerande Sylvia ut? Ja vi hade ingen aning. Med gemensamma krafter analyserade vi alla kvinnor som gick i gången. Så kom det en ganska ung kvinna med en otroligt stram håruppsättning, jag beundrar hennes förmåga att kunna le, för det gjorde hon faktiskt. Vi tänke genast att detta måste vara Sylvia.. Men vi var inte riktigt säkra.
Planet startade och alla koncentrerade sig på det. Sen var det fritt fram för alla att röra sig fritt i kabinen och jäklar vilket spring det blev, barn skulle matas, tanter skulle ha jackor, män skulle kasta upp jackor, det skulle gås på toa osv osv. Jag måste säga att jag alltid fascineras av detta fenomen, så fort lampan med säkerhetsbältet släcks blir det kallabalik i kabinen och alla ska upp och röra på sig, för att inte tala om när man ska av sen.. Jisses.
Hur som helst, rätt snabbt kunde vi konstatera att det inte var Sylvia med det strama ansiktet. Sylvia pratade och det strama ansiktet var ute i kabien. Snabbt och logist från våran sida kan jag tycka. Så mysteriet kvarstod, vem är Sylvia?? Och snart fick vi reda på det också. Hon hade också knut, inte fullt lika stram som den andra och hon såg hiskeligt trevlig och sympatisk ut, Sylvia alltså. Hon nickade och log. Jag kände verkligen att Sylvia hade koll. SEN kom den, bomben som förstörde allt. Sylvia, kvinnan som har tagit hand om oss och fått oss känna oss säkra, börjar helt utan vidare rabbla upp alla parfymer i sotrimentet! Jag menar verkligen ALLA. Jag tänkte tyst för mig själv: Alla som har en tidining på det här planet är läskunniga. Och jag blev så ledsen för att Sylvia hade förstört stämningen. Jag tittade surt på Ida, tog upp min ipod och somnade in. När vi gick av glodde jag surt på Sylvia, hon förstod nog inte alls varför. På väg in till terminalen fick vi sällskap med en indisk affärsman i grå kostym, men det är en annan historia.
Ida och jag blir mottagna på bästa sätt när vi har stigit på planet, på hemskt dålig engelska hälsas vi välkomna och blir vänligt ombedda att sätta oss i stort sätt på närmaste stol, vilket vi naturligtvis gör! Alla som har flygit någon gång vet att det alltid verkar vara den som är absolut säms på det engelska språket ska vara den som tar tag i luren och ska försöka få passagerarna att sätta sig, lyssna och titta på säkerhetsdemonstrationerna, så även i detta fall. Fast vi hade tur, en sval kvinnoröst tog stadigt tag i situationen och hälsade oss välkomna. Det var Sylvia med crew som skulle ta så bra hand om oss under resan. Jag kände genast ett lugn inom mig, det var Sylvia som skulle ta hand om oss. Inte något pretto med allt för lite luft i sin tröja. Nej Sylvia. Jag och Ida nickade gillande mot varandra, det här kanske till och med kunde bli en alldeles trevlig resa fast med tanke på tiden. Som två mönster passagerare satt jag och Ida som tända ljus när säkerhetsdemonstrationen kom, vi skrattade lite tyst åt dialekten som den inspelade kvinnan har. Mycket märkligt. Vi nickade till killen med den gula flytvästen som ryckte, blåste och pekade med kraftiga armtag. Vi låtsades vara otroligt intresserade av säkerhetskortet på sätet framför oss exakt i rätt läge, vi övade lite nödlandning och gjorde upp planer om olyckan skulle vara framme. Vi skötte oss verkligen. Dock hade vi ett problem, hur såg denna charmerande Sylvia ut? Ja vi hade ingen aning. Med gemensamma krafter analyserade vi alla kvinnor som gick i gången. Så kom det en ganska ung kvinna med en otroligt stram håruppsättning, jag beundrar hennes förmåga att kunna le, för det gjorde hon faktiskt. Vi tänke genast att detta måste vara Sylvia.. Men vi var inte riktigt säkra.
Planet startade och alla koncentrerade sig på det. Sen var det fritt fram för alla att röra sig fritt i kabinen och jäklar vilket spring det blev, barn skulle matas, tanter skulle ha jackor, män skulle kasta upp jackor, det skulle gås på toa osv osv. Jag måste säga att jag alltid fascineras av detta fenomen, så fort lampan med säkerhetsbältet släcks blir det kallabalik i kabinen och alla ska upp och röra på sig, för att inte tala om när man ska av sen.. Jisses.
Hur som helst, rätt snabbt kunde vi konstatera att det inte var Sylvia med det strama ansiktet. Sylvia pratade och det strama ansiktet var ute i kabien. Snabbt och logist från våran sida kan jag tycka. Så mysteriet kvarstod, vem är Sylvia?? Och snart fick vi reda på det också. Hon hade också knut, inte fullt lika stram som den andra och hon såg hiskeligt trevlig och sympatisk ut, Sylvia alltså. Hon nickade och log. Jag kände verkligen att Sylvia hade koll. SEN kom den, bomben som förstörde allt. Sylvia, kvinnan som har tagit hand om oss och fått oss känna oss säkra, börjar helt utan vidare rabbla upp alla parfymer i sotrimentet! Jag menar verkligen ALLA. Jag tänkte tyst för mig själv: Alla som har en tidining på det här planet är läskunniga. Och jag blev så ledsen för att Sylvia hade förstört stämningen. Jag tittade surt på Ida, tog upp min ipod och somnade in. När vi gick av glodde jag surt på Sylvia, hon förstod nog inte alls varför. På väg in till terminalen fick vi sällskap med en indisk affärsman i grå kostym, men det är en annan historia.
Kommentarer
Trackback
