But I have met you
Som sagt, det blev inte mycket sömn i natt. Sov kanske 2 timmar och det var inga bra två timmar. Tankarna snurrade runt i huvudet vilket gjorde att jag inte kunde slappna av. Jag antar att det är smällar man får ta, och det hade jag kunnat göra om jag inte hade jobbat idag. Men i vilket fall som helst var det en väldigt bra dag på arbetet. Jag hamnade på salladstjänst vilket inte alltid är lika trevligt då man blir dyngsur. Men jag hade Stéph och Christophe där som gjorde det hela lättare. Blev kallad Kill Bill hela morgonen innan rasten. Stéphane tycker nämligen att jag är väldigt lik Uma Thurman i Kill Bill och Christophe instämde så nu kommer jag få höra det för evigt. Men det finns ju värre saker man kan vara lik, right? Efter rasten var jag tvungen att byta med Snigel och gå över till frukten. Han gjorde tydligen inget bra jobb där och det var redan bordel eftersom alla clementiner var dåliga så då fick jag ta över. Satte i hörlurarna i öronen och poppade loss till Taylor Swift. Dagen flög förbi, trots att vi jobbade väldigt länge pga frukten. Det var inte ok någonstans. Det enda som var helt bra var apelsinerna. Allt annat var till merparten dåligt så man var tvungen att rensa ut hur mycket som helst vilket gjorde att det tog mycket, mycket längre tid än vanligt.
Men en sak jag återigen kan konstatera är hur mycket jag tycker om min arbetsplats och mina kollegor. Jag blir genuint glad när jag ser dem. Det går inte riktigt att beskriva. Jag insåg det idag till exempel när Fred står och packar apelsiner och Herr Lammull får syn på honom. Han börjar skrika av glädje och Fred lyser upp som en sol när han får syn på honom. De kramas och pratar om hur allt har varit. Jag blir så lycklig i själen av att se sådant. För någonstans är det så jag också känner. Jag kan säga hur mycket som helst att jag inte orkar med Herr Lammull idag men när han dyker upp blir jag ändå glad. Jag kan vara på hur dåligt humör som helst men ett face från Kanin och jag skrattar och blir glad. Och då inser jag igen hur fruktansvärt mycket jag kommer sakna det här när vi åker tillbaka till Sverige. Jisses, jag vill inte ens tänka på det..
Kallt har vi det också. Kanske inte som i Sverige, där det är -20 (?) men ni har det i alla fall varmt inomhus! Så nu sitter jag här i underställ, varma kläder, raggsockor, Stéphs halsduk uppdragen över hela ansiktet och mösa. OCH JAG FRYSER. Inte ok. Händerna är värst, de är konstant kalla. När vi var på restaurangen och åt i måndags satt jag och pressade händerna mot elementet och jag blev ändå inte varm. Pierre tyckte synd om mig så han kokade upp ett glas med vatten som han tyckte jag skulle värma händerna på. Det hjälpte, men ska det verkligen ta något som är 100 grader varmt för att man ska kunna känna fingrarna?
Nu ska vi städa. Eller, jag ska i alla fall städa. Sanna mår inte så bra, hon har fruktansvärt ont i sitt öga. Det som inte är riktigt. Lider verkligen med henne, och det finns inget varken hon eller jag kan göra åt det vilket känns ytterst ofab. Tror att hon sover nu i sängen bredvid mig och förhoppningsvis är det bättre när hon vaknar. Har jag ont någonstans brukar det alltid bli bättre när jag har sovit lite.
Nä, dags att göra en insats och försöka göra något åt le mess!
Bisous,
Men en sak jag återigen kan konstatera är hur mycket jag tycker om min arbetsplats och mina kollegor. Jag blir genuint glad när jag ser dem. Det går inte riktigt att beskriva. Jag insåg det idag till exempel när Fred står och packar apelsiner och Herr Lammull får syn på honom. Han börjar skrika av glädje och Fred lyser upp som en sol när han får syn på honom. De kramas och pratar om hur allt har varit. Jag blir så lycklig i själen av att se sådant. För någonstans är det så jag också känner. Jag kan säga hur mycket som helst att jag inte orkar med Herr Lammull idag men när han dyker upp blir jag ändå glad. Jag kan vara på hur dåligt humör som helst men ett face från Kanin och jag skrattar och blir glad. Och då inser jag igen hur fruktansvärt mycket jag kommer sakna det här när vi åker tillbaka till Sverige. Jisses, jag vill inte ens tänka på det..
Kallt har vi det också. Kanske inte som i Sverige, där det är -20 (?) men ni har det i alla fall varmt inomhus! Så nu sitter jag här i underställ, varma kläder, raggsockor, Stéphs halsduk uppdragen över hela ansiktet och mösa. OCH JAG FRYSER. Inte ok. Händerna är värst, de är konstant kalla. När vi var på restaurangen och åt i måndags satt jag och pressade händerna mot elementet och jag blev ändå inte varm. Pierre tyckte synd om mig så han kokade upp ett glas med vatten som han tyckte jag skulle värma händerna på. Det hjälpte, men ska det verkligen ta något som är 100 grader varmt för att man ska kunna känna fingrarna?
Nu ska vi städa. Eller, jag ska i alla fall städa. Sanna mår inte så bra, hon har fruktansvärt ont i sitt öga. Det som inte är riktigt. Lider verkligen med henne, och det finns inget varken hon eller jag kan göra åt det vilket känns ytterst ofab. Tror att hon sover nu i sängen bredvid mig och förhoppningsvis är det bättre när hon vaknar. Har jag ont någonstans brukar det alltid bli bättre när jag har sovit lite.
Nä, dags att göra en insats och försöka göra något åt le mess!
Bisous,
Kommentarer
Trackback
