Just like we dreamed it
Igår var det äntligen dags! Pyret och Suss begav sig till Disneyland! Vi gav oss av i gryningen och kom fram vid 10.30 ungefär. Det var inte så mycket folk som det brukar vara, den längsta kön vi stod i var nog 40 minuter lång. I vanliga fall kan man behöva stå i 1,5 timmar. Sweet! Och som vi åkte. Började såklart med Pirates och sen bara fortsatte det i en rasande fart. Indiana Jones, Space Mountain, Snövit och mycket mycket mer. Vi åkte i princip allt. Tror det enda vi missade var tekopparna om jag ska vara ärlig. Två parader såg vi under dagen. Den klassiska Once Upon a Dream Parade på dagen och sen precis innan stängning var det en ljusparad med avslutande fyrverkerier. Det var ... magiskt.
En annan sak som även den var hyfsat magisk, eller snarare cool som bara den, hände under dagen. Jag har precis frågat en vänligt sinnad anställd vilken tid paraden var och går tillbaka till Sanna som står precis framför Törnrosas slott. Vi står och diskuterar lite om vart vi ska gå och bestämmer oss för att åka Pinoccio. När vi vänder oss om går vi rätt in i en familj som står precis bakom. Sanna stöter till pappan i familjen som håller sin lilla dotter i famnen och hon ber genast om ursäkt. Han säger att det inte är någon fara. Sanna vänder sig då mot mig (och jag står vid det här tillfället bara och stirrar, med lite öppen mun måste jag erkänna, på pappan). Hon säger: "Är inte han väldigt lik..." varpå jag svarar: "Det där ÄR David Villa!!". Så ja, nu var det familjen Villa vi lite nonchalant gick in i. Ganska crazy sådär. Vi tänkte fråga om bild men eftersom han hade dottern i famnen, och trots allt var där med sin familj, kändes det som om vi skulle respektera det. Men fortfarande .. vi träffade David Villa!!
Vi hade i alla fall en jätterolig dag/kväll och nu är jag återigen inne i en Disneyperiod. Jag fyller 20 år i år och jag fylls av exakt samma lycka som jag gjorde när jag för första gången vandrade in genom entrén när jag var 5 år. Ganska fantastiskt egentligen. Jag älskar Disney, har alltid gjort. Det är verkligen något magiskt med det, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är bara ... lycka. Jag är själv av den åsikten att Walt Disney borde få Nobels Fredspris post mortem eller vad man säger. Det är en helt annan disussion som kommer ta år och dagar att skriva.
En annan sak som även den var hyfsat magisk, eller snarare cool som bara den, hände under dagen. Jag har precis frågat en vänligt sinnad anställd vilken tid paraden var och går tillbaka till Sanna som står precis framför Törnrosas slott. Vi står och diskuterar lite om vart vi ska gå och bestämmer oss för att åka Pinoccio. När vi vänder oss om går vi rätt in i en familj som står precis bakom. Sanna stöter till pappan i familjen som håller sin lilla dotter i famnen och hon ber genast om ursäkt. Han säger att det inte är någon fara. Sanna vänder sig då mot mig (och jag står vid det här tillfället bara och stirrar, med lite öppen mun måste jag erkänna, på pappan). Hon säger: "Är inte han väldigt lik..." varpå jag svarar: "Det där ÄR David Villa!!". Så ja, nu var det familjen Villa vi lite nonchalant gick in i. Ganska crazy sådär. Vi tänkte fråga om bild men eftersom han hade dottern i famnen, och trots allt var där med sin familj, kändes det som om vi skulle respektera det. Men fortfarande .. vi träffade David Villa!!
Vi hade i alla fall en jätterolig dag/kväll och nu är jag återigen inne i en Disneyperiod. Jag fyller 20 år i år och jag fylls av exakt samma lycka som jag gjorde när jag för första gången vandrade in genom entrén när jag var 5 år. Ganska fantastiskt egentligen. Jag älskar Disney, har alltid gjort. Det är verkligen något magiskt med det, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är bara ... lycka. Jag är själv av den åsikten att Walt Disney borde få Nobels Fredspris post mortem eller vad man säger. Det är en helt annan disussion som kommer ta år och dagar att skriva.
Princess Shining and Princess Sparkle
Kommentarer
Trackback
