Ibland måste man beundra människor
Ida är som sagt sjuk, så jag som en sann sambo och husmor pysslar om henne bäst jag kan. Vill hon ha vatten, ja då springer jag och fixar vatten! Vill hon ha chips ja då köper jag det!! Som sagt, en sann husmor idag. Men jag tycker det är lite mysigt. Kommer ihåg alla gånger mamma har pysslat om mig och varit extra snäll när man varit sjuk, det känns alltid så bra på något sätt...
Hur som helst, Ida ville aha chips så jag gick till le store för att köpa det, tillsammans med lite annat. I kön till kassan börjar en indie prata med mig, på så tyst franska att jag knappt hörde. Han bytte senare till lika tyst engelska, vilket inte hjälpte mig ett dugg. Han började småprata lite och jag hade inte hjärta att vara otrevlig, fast jag helst ville det.. Ibland orkar man liksom inte vara trevlig, idag var en sån dag. Jag ville mest hem och sätta mig i sängen med min bok. Men nej, den här indie killen ville verkligen konversera, så jag tröck på mig ett halvhjärtat leende och svarade artigt på hans frågor: Ja det är kallt i sverige, nej jag pluggar inte, jo jag trivs här, nej det är inte jobbigt att gå upp på morgonen osv osv. Samma frågor som man alltid får.. Blir lätt lite tjatigt.
Traskade sedan hem och killen envisades med att gå efter mig.. Irritationen började sakta men säkert komma. Vad ville han? Svaret kom fort.. Han var ensam och ville ha vänner, helst en flickvän. Jag förklarade då snällt för honom att jag har en pojkvän. Inte ett problem sa han, vi kan ju dela, din pojkvän och jag.. Chockat tittade jag på honom och frågade: Are you retarded? Han verkade inte fatta så jag skakade på huvudet och traskade på. Han ville ha mitt nummer så vi kunde ta en fika han och jag, eller han jag och min pojkvän.. WHAT?! ville jag skrika.. Det gjorde jag inte. Istället gav jag honom ett falskt nummer så han skulle gå, annars hade han gått med mig hem. Jisses alltså. Märkliga människor, indeed. Någonstans måste jag beundra dessa pojkar, att dom tror att det kan gå vägen och väljer att satsa. Ja herrejisses.
Bious,
Hur som helst, Ida ville aha chips så jag gick till le store för att köpa det, tillsammans med lite annat. I kön till kassan börjar en indie prata med mig, på så tyst franska att jag knappt hörde. Han bytte senare till lika tyst engelska, vilket inte hjälpte mig ett dugg. Han började småprata lite och jag hade inte hjärta att vara otrevlig, fast jag helst ville det.. Ibland orkar man liksom inte vara trevlig, idag var en sån dag. Jag ville mest hem och sätta mig i sängen med min bok. Men nej, den här indie killen ville verkligen konversera, så jag tröck på mig ett halvhjärtat leende och svarade artigt på hans frågor: Ja det är kallt i sverige, nej jag pluggar inte, jo jag trivs här, nej det är inte jobbigt att gå upp på morgonen osv osv. Samma frågor som man alltid får.. Blir lätt lite tjatigt.
Traskade sedan hem och killen envisades med att gå efter mig.. Irritationen började sakta men säkert komma. Vad ville han? Svaret kom fort.. Han var ensam och ville ha vänner, helst en flickvän. Jag förklarade då snällt för honom att jag har en pojkvän. Inte ett problem sa han, vi kan ju dela, din pojkvän och jag.. Chockat tittade jag på honom och frågade: Are you retarded? Han verkade inte fatta så jag skakade på huvudet och traskade på. Han ville ha mitt nummer så vi kunde ta en fika han och jag, eller han jag och min pojkvän.. WHAT?! ville jag skrika.. Det gjorde jag inte. Istället gav jag honom ett falskt nummer så han skulle gå, annars hade han gått med mig hem. Jisses alltså. Märkliga människor, indeed. Någonstans måste jag beundra dessa pojkar, att dom tror att det kan gå vägen och väljer att satsa. Ja herrejisses.
Bious,
Kommentarer
Trackback
