Flybaby

Ja, jag vet att jag borde sova, men här sitter jag och tänker lite. Jag tänker på hur bra det egentligen gick. Jag läste igenom min gamla blogg häromdagen, den jag hade i tre års tid innan jag bytte till denna. När jag läste tiden runt i somras först innan vi åkte på semestern insåg jag hur nära det var att vi inte ens åkte hit. Vi hade kunnat ändra oss och åkt på solsemester som alla andra ungdomar, festat järnet och sen kommit hem efter två veckor bruna som pepparkakor. Det var hur många som helst föräldrar som vänner, som sa att vi borde åka till havet istället. Som man gör på sommaren, det kan väl vara roligare? Nej, sa vi, vi ska till Paris. Sedan läste jag inläggen efter vi kom hem, jag har nog aldrig upplevt en mer deprimerad själ. Men jag skrev det, dagen efter vi hade kommit hem, att vi skulle tillbaka i oktober. Kosta vad det kosta ville så skulle vi tillbaka i oktober. Jag kan inte låta bli att småle när jag läser det. Sedan hörde vi talas om Markus Zeiher, denna ängel sänd från ovan. Vi skickade ett mail och fick ett svar. Ja. Sen blev vi oroliga igen, det var så många frågor. Men den största utav alla; skulle vi behöva kunna språket? Veckorna gick och vi fick ta emot många negativa ord fulla av gift. Det drog ner oss, kanske speciellt mig, men vi reste oss från det också. Veckorna gick och vi började tvivla, kanske hade han ångrat sig eller kanske var allt bara ett skämt. Den 25 september, jag minns det som om det var igår, gick vi in på Sannas mail och kollde inkorgen. Vi hade fått svar. Svaret var att det var inga problem med språket och vi kunde komma när vi ville. Den lyckan jag kände i kroppen då, den kommer jag nog aldrig känna igen. Vi bestämde november men kunde inte vänta tills dess. Den 25 september fick vi svar, flygbiljetterna bokades till den 13 oktober. När vi flyttade i oktober hade vi egentligen ingen koll på någonting. Vi visste inte ens om vi skulle klara det, men vi sket i alla negativa kommentarer och flyttade i alla fall. Nu när jag tänker på det var det fler saker som kunde gå fel än som kunde gå rätt. Vi hade inte kunnat fixa ekonomin, vi hade kunnat bli helt utfrysta på jobbet och inte trivts alls, vi hade kunnat längta hem varje vaken sekund. Ja, you name it. Visst, saker har blivit stulna och annat har hänt, men här sitter vi ändå. I Paris.

Vi har haft tur, ja det kan jag inte förneka. Markus och Elodie lät oss fortsätta bo i stugan för en billig peng, annars hade vi nog inte bott i Paris längre. Vi har världens finaste arbetskamrater, trots att vi går upp klockan 04.30 tre dagar i veckan har vi roligt varje dag på jobbet. Vi hade en riktig tur som kom in så bra i gänget så pass snabbt som vi gjorde ändå, för att vara två unga tjejer som inte kan språket. Vi har gjort allt det här själva, vi har klarat av det. När vi kom hem i juni sa vi att vi skulle åka tillbaka i oktober. Vi åkte inte bara tillbaka; vi flyttade. Nej, jag kan inte förneka att vi har haft tur för det har vi verkligen, men jag tror också att det är vi som har gjort det till det vi ville att det skulle bli. Ta jobbet till exempel, som var vårat största orosmoment. Det var trots därför vi kom hit, för att jobba. Första dagen, den 14 oktober, så nervös som jag var då har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var helt sanslöst. Men vart kom vi? Jo, till Dynamis France. Jag och Sanna har, precis som de flesta människor, två personligheter. Vi har personligheten där vi är oss själva och sen den andra. Jag antar att man kan kalla den professionell. Inte profesionell kanske men mer allvarlig och seriös. När vi kom till arbetet den där första dagen, nervös som två som råttor, var vi inställda på att här skulle vi ha den allvarliga personligheten. Vi blev snabbt varse om att så var inte fallet. Vi kom till en plats där vi kunde vara oss själva, där alla var som vi. Helt sjuka i huvudet, även cheferna. Visst, vi hade kunnat fortsätta vara seriösa (ja, vi är seriösa i vårat arbete, vi lovar) och aldrig skratta eller le, men våra kollegor hade aldrig tillåtit det.  

Någonstans känns det väldigt sjukt att sitta här och säga att jag bor i Paris. Jag förstår det fortfarande inte riktigt. Att jag sitter 180 mil, eller var det är, hemifrån i en stad folk drömmer hela sina liv om att åka till men aldrig gör det. Jag tror heller inte att det kommer sjunka in förrens jag i augusti står på flygplatsen och med tårarna strömmandes nerför kinderna säger hej då. Frågan är om jag ens kommer gråta. För jag kommer nog inte förstå vad jag har gjort. Jag kommer inte förstå att jag, Ida Johansson, när jag var 18 år flyttade till Paris. Att när jag var 18 år lämnade jag allt jag visste om och flyttade till ett helt annat land, med min bästa vän vid min sida. Allt jag vet är, att när jag står där på flygplatsen i augusti kommer jag ha en tanke i mitt huvud; jag ska tillbaka. 

Bonne nuit,