Flybaby

Ja, jag vet att jag borde sova, men här sitter jag och tänker lite. Jag tänker på hur bra det egentligen gick. Jag läste igenom min gamla blogg häromdagen, den jag hade i tre års tid innan jag bytte till denna. När jag läste tiden runt i somras först innan vi åkte på semestern insåg jag hur nära det var att vi inte ens åkte hit. Vi hade kunnat ändra oss och åkt på solsemester som alla andra ungdomar, festat järnet och sen kommit hem efter två veckor bruna som pepparkakor. Det var hur många som helst föräldrar som vänner, som sa att vi borde åka till havet istället. Som man gör på sommaren, det kan väl vara roligare? Nej, sa vi, vi ska till Paris. Sedan läste jag inläggen efter vi kom hem, jag har nog aldrig upplevt en mer deprimerad själ. Men jag skrev det, dagen efter vi hade kommit hem, att vi skulle tillbaka i oktober. Kosta vad det kosta ville så skulle vi tillbaka i oktober. Jag kan inte låta bli att småle när jag läser det. Sedan hörde vi talas om Markus Zeiher, denna ängel sänd från ovan. Vi skickade ett mail och fick ett svar. Ja. Sen blev vi oroliga igen, det var så många frågor. Men den största utav alla; skulle vi behöva kunna språket? Veckorna gick och vi fick ta emot många negativa ord fulla av gift. Det drog ner oss, kanske speciellt mig, men vi reste oss från det också. Veckorna gick och vi började tvivla, kanske hade han ångrat sig eller kanske var allt bara ett skämt. Den 25 september, jag minns det som om det var igår, gick vi in på Sannas mail och kollde inkorgen. Vi hade fått svar. Svaret var att det var inga problem med språket och vi kunde komma när vi ville. Den lyckan jag kände i kroppen då, den kommer jag nog aldrig känna igen. Vi bestämde november men kunde inte vänta tills dess. Den 25 september fick vi svar, flygbiljetterna bokades till den 13 oktober. När vi flyttade i oktober hade vi egentligen ingen koll på någonting. Vi visste inte ens om vi skulle klara det, men vi sket i alla negativa kommentarer och flyttade i alla fall. Nu när jag tänker på det var det fler saker som kunde gå fel än som kunde gå rätt. Vi hade inte kunnat fixa ekonomin, vi hade kunnat bli helt utfrysta på jobbet och inte trivts alls, vi hade kunnat längta hem varje vaken sekund. Ja, you name it. Visst, saker har blivit stulna och annat har hänt, men här sitter vi ändå. I Paris.

Vi har haft tur, ja det kan jag inte förneka. Markus och Elodie lät oss fortsätta bo i stugan för en billig peng, annars hade vi nog inte bott i Paris längre. Vi har världens finaste arbetskamrater, trots att vi går upp klockan 04.30 tre dagar i veckan har vi roligt varje dag på jobbet. Vi hade en riktig tur som kom in så bra i gänget så pass snabbt som vi gjorde ändå, för att vara två unga tjejer som inte kan språket. Vi har gjort allt det här själva, vi har klarat av det. När vi kom hem i juni sa vi att vi skulle åka tillbaka i oktober. Vi åkte inte bara tillbaka; vi flyttade. Nej, jag kan inte förneka att vi har haft tur för det har vi verkligen, men jag tror också att det är vi som har gjort det till det vi ville att det skulle bli. Ta jobbet till exempel, som var vårat största orosmoment. Det var trots därför vi kom hit, för att jobba. Första dagen, den 14 oktober, så nervös som jag var då har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var helt sanslöst. Men vart kom vi? Jo, till Dynamis France. Jag och Sanna har, precis som de flesta människor, två personligheter. Vi har personligheten där vi är oss själva och sen den andra. Jag antar att man kan kalla den professionell. Inte profesionell kanske men mer allvarlig och seriös. När vi kom till arbetet den där första dagen, nervös som två som råttor, var vi inställda på att här skulle vi ha den allvarliga personligheten. Vi blev snabbt varse om att så var inte fallet. Vi kom till en plats där vi kunde vara oss själva, där alla var som vi. Helt sjuka i huvudet, även cheferna. Visst, vi hade kunnat fortsätta vara seriösa (ja, vi är seriösa i vårat arbete, vi lovar) och aldrig skratta eller le, men våra kollegor hade aldrig tillåtit det.  

Någonstans känns det väldigt sjukt att sitta här och säga att jag bor i Paris. Jag förstår det fortfarande inte riktigt. Att jag sitter 180 mil, eller var det är, hemifrån i en stad folk drömmer hela sina liv om att åka till men aldrig gör det. Jag tror heller inte att det kommer sjunka in förrens jag i augusti står på flygplatsen och med tårarna strömmandes nerför kinderna säger hej då. Frågan är om jag ens kommer gråta. För jag kommer nog inte förstå vad jag har gjort. Jag kommer inte förstå att jag, Ida Johansson, när jag var 18 år flyttade till Paris. Att när jag var 18 år lämnade jag allt jag visste om och flyttade till ett helt annat land, med min bästa vän vid min sida. Allt jag vet är, att när jag står där på flygplatsen i augusti kommer jag ha en tanke i mitt huvud; jag ska tillbaka. 

Bonne nuit,

Idag har både Ida J och Suzanna R varit hemma från arbetet. Pratar med Hugo på Facebook, även han har varit hemma idag. Eller han gick tappert till arbetet men gick hem vid klockan 9. Jag och min käre sambo valde helt sonika att stanna kvar i sängen. Min förkylning är fortfarande inte borta och Sanna kunde inte röra sig från sängen för hon hade så ont i ryggen. Men hennes rygg verkar ha healat under dagen och jag vägrar låta min förkylning styra mitt lev mer. Summan av kardemumman? På onsdag är vi tillbaka på Dynamis, bättre än aldrig förr!

Vad har vi då gjort en dag som denna? Inte ett skit faktiskt. Vi har ätit chips och kollat på film. Först kollade vi på Step up 2 och sedan Pirates (Dead Man's Chest). Det har varit en mysig dag. Sedan målade jag mina naglar röda. Jag gillar rött. Nu sitter vi här och gör en inköpslista inför torsdag när vi ska åka till den svenska affären och handla. Vi kommer spendera hela vår lön därinne, I'm telling ya!

Nej, dags att snoka upp något ytterligare att äta. Jag har sådan aptit! Men jag är hungrig, blev inte mätt på mitt pasta tjofräs jag svängde ihop. Okej .. valnötter och ketchup, men ändå!

Bisous,

Julen 2009, alltså i julas, fick jag en bok av min far i julklapp. Boken hette Boktjuven och var skriven av Markus Zusak. Den handlar om en liten flickas liv under andra världskriget och hennes förhållande till ord och böcker. Berättelsen berättas av Döden. Jag kan säga er så mycket som så att det är den finaste bok jag någonsin har läst. Jag har alltid varit fascinerad av nazister och andra världskriget så jag gillar sådana böcker men den här var något i hästväg, som man brukar säga. Den var fruktansvärt bra skriven, bara det, och storyn var underbar. Perfekt, så kanske man ska säga istället. Jag satt och storgrät när jag läste slutet, vilket säger en del eftersom jag inte gråter. Nu sitter min sambo bredvid mig och läser samma slut, även hon gråter. Kanske inte säger så mycket eftersom hon alltid gråter. Tänkte bara tipsa er om den boken, om ni vill läsa något .. vackert. Något riktigt vackert. Jag säger som jag och Sanna sa när vi tittade på Titanic. När båda tittar på varandra, och mellan hulkarna, får fram; "Det där .. är äkta kärlek".

Tack, pappa, för att jag fick den.

har det varit jobbigt



Jag saknar er fruktansvärt mycket

Jaha, här sitter jag och känner mig allmänt patetisk. Känner mig aningen piggare men ögonen rinner och näsan rinner. Hostar inte riktigt lika mycket, vilket inte var fallet i natt. Klockan 06.00 kände fröken Johanssons hals och hostreflexer att det var dags att sluta leka röcare och låta mig somna. Resultatet blev ett uppvaknande klockan 15.20. Inte lika attraktivt. Eller var det kanske 14.20? Det här med sommar- och vintertid gör mig extremt förvirrad. Bak en timme och sen fram en timme .. varför inte bara ha samma timme hela tiden? Skulle underlätta för alla, helt klart. Sedan dess har jag ätit frukost och uppdaterat mig om svenska hollywoodfruar på tv3play. Mycket underhållande men jag gillade förra säsongen bättre. Ska nu kika vidare på Grey's till Sanna kommer hem, vilket .. jag inte vet när det blir. Spännande!

Sedan jag kom till Paris har jag börjat uppföra mig väldigt märkligt om nätterna. Jag både går och pratar i sömnen. Vissa gånger minns jag vad jag gör men oftast inte. Jag har bland annat kastat mig mot fönstret och skrikit till Sanna att ta skydd för vi är under attack. Har absolut inget minne av detta eller att jag drömt något sådant så jag tror att det är påhitt från Sannas sida, men i vilket fall som helst är det ett märkligt beteende. Men häromnatten tog jag nog alla pris. Jag minns att jag gjorde detta, varför vet jag däremot inte, men jag kan se framför mig hur jag gör det. Däremot trodde jag att det var en dröm, när jag vaknade och insåg att jag faktiskt hade gjort det blev jag mycket konfunderad. Under natten har jag vaknat, rivit ut mitt täcke ur påslakanet och sedan kastat allt i en oformlig hög vid mina fötter. Visst, jag var väl varm. Men borde man inte då kasta av sig täcket eller dra över sig påslakanet igen om man bara vill sova med det? Nej, det kändes ganska ologiskt att dra ur täcket och sen kasta allt vid fötterna. Sanna tittade även hon misstänksamt på min hög på lördagsmorgonen innan hon åkte iväg. Vänligt lånade hon ut sitt täcke till mig, för jag frös som en liten sate när jag vaknade.

Nej men titta vem som kom nu! Kramkalas!

Bisous,

Ingenting.

Okej, jättemärkligt. Det förra inlägget skrev jag vid klockan 18 men det publicerades aldrig. One Tree Hill ville aldrig fungera så jag kollade på Greys istället. Gick och köpte mig lite MnM's för att spä på min enorma kroppshydda lite till och har suttit framför Greys sedan dess. Tänkte bara slänga in ett snabbt litet inlägg om en sak innan jag gör mig i ordning för sängen.

Något utav det jag och Sanna har saknat mest under tiden här är svensk mat. Och då menar jag kanske inte den svenska husmanskosten, hur gott det än är med köttbullar, för det går att fixa genom IKEA. Det jag menar är den där lyxen att bara kunna gå och ta en macka med ost. Skogaholmslimpa och en eller två skivor hushållsost. Det är sådant som kan få mig att längta hem. Limpa. Men nu har vi sett ljuset i slutet av tunneln. Förra helgen träffade vi på en glad skåning vid namn Tobias som studerar det franska språket här i Paris. Mycket trevlig ung man, trots att han kom från skåne. I alla fall så talade han senare om på facebook att det fanns en svensk affär här i Paris .. med svensk mat. Vi gick in på deras hemsida kikade in sortimentet. Ni anar inte hur lyckliga vi blev när vi såg saker som limpor, hårdostar, filmjölk, nyponsoppa .. you name it! Så, på onsdag får vi lön, på torsdag åker vi och handlar mat. Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot detta. Att sätta tänderna i en limpmacka...

Bisous,

Ja, som ni vet sitter jag här. Här har jag sett fram emot roadtrip hela veckan, älskar roadtrips, och så tvingas jag stanna hemma. För vet ni vad? Jag mår skit. Kände mig bättre igår så trodde att "jo, jag kan nog följa med ändå". Men på kvällskvisten började den där märkliga hostan, ni vet när man hostar från bröstet så det blir liksom tomt. Vet inte hur jag ska förklara på korrekt svenska men ont gör det i alla fall. Så det fick bli att jag stannar hemma helt enkelt. Lite tråkigt, men någonstans är det viktigare att jag kan jobba på måndag. Suger lite hårt, men sånt är livet helt enkelt. Än så länge är jag inte uttråkad i alla fall. Vaknade upp vid halv 3 ur min dvala. Gick och köpte frukost och har sedan dess kollat på Greys. Vaknade för övrigt bara för att inse att mina käääääära sambo tagit med sig tandkrämen. IDIOT! Haha, nej I still love her, men ibland...går hissen inte hela vägen upp!
Herr Solsken är orolig för min hälsa och tycker att vi ska gå till Farbror Doktorn. Jag är förkyld .. inte döende.

För övrigt så hatar jag MegaVideo. Man kan inte ens titta på ett helt avsnitt av OTH innan den säger att man har tittat på sina 70 minuter eller vad det är och måste vänta ytterligare 72 minuter innan man får titta igen. HALLÅ?! Men har nu fått tips om en sida från Tommy, så ska kika in där och kolla läget. Hoppas det är bättre .. jag vill kolla på One Tree Hill nu! ... NU!!! Så, därför .. hej på er tills vidare.

Bisous,

Sitter här och lyssnar på soundtracket från Trollflöjten, självfallet Papagenos låtar. Framför mig ser jag han som spelade Papageno igår .. jisses, vilken kille! Jag säger då det. Mitt huvud väger 2 ton ungefär, mår inte bra alls men ska släpa mig iväg till arbetet imorgon ändå. För vet ni vad vi ska göra imorgon? Vi ska vara "The White Queens of Sweden" och röra oss precis The White Queen i Alice (se filmen och ni förstår vad jag menar). På det kan ni slänga på extrem brittisk engelska. Tror ni att vi kommer bli torterade av våra kollegor innan dagen är slut? Det tror jag. Gud så roligt vi ska ha det!

Bisous,

Dagen från helvetet, det var idag det. I vanliga fall gör vi ca 5 kartonger med påsar, varje kartong innehåller 250 stycken, på måndagar. Idag gjorde vi hela 8 stycken, med en underbemannad styrka. Det var inte okej. Började dagen med att hålla på att svimma. Det var inte okej. Det händer ibland när jag inte dricker tillräckligt med vatten och har sovit lite lite. Eftersom det har hänt förr kände jag igen den där kittlade känslan i benen och den lätt vimsiga känslan i huvudet. Sa till Sanna att hon skulle ta mina avokados så att jag kunde gå och dricka vatten annars skulle jag svimma inom två sekunder. Jag gick in i omklädningsrummet och Herr Lammull var snabbt efter för en pratstund. Han gick och jag kunde dricka mitt vatten, men det gjorde inte saken så mycket bättre. Kände mig fortfarande väldigt yr. Stod lutad mot handfatet när Herr Lammull återigen kommer in i rummet. Han frågar hur jag mår varpå jag svarar att det inte är så fruktansvärt bra. Det är här det otroliga sker. Herr Lammull brydde sig! Han frågade vad felet var och jag sa att jag höll på att svimma. Han tittade lite bekymrat på mig och frågade om jag inte skulle gå hem. Nejnej, svarade jag. Behöver bara vila lite så är det lugnt sen. För det är det som är grejen, jag vet att jag behöver bara dricka vatten och sitta ner ett tag. Sen är det lugnt. Han gick iväg i alla fall på sitt vanliga sätt men kommer 2 sekunder senare tillbaka med Mr T (Thierry uppe på kontoret). De kommer in och Mr T tittar på mig som om jag är döende. Herr Lammull står i bakgrunden och ser bekymrad ut. Det hela slutar med att de sliter med mig upp på kontoret där de kan hålla koll på mig. Förstår egentligen inte vad Herr Lammull gjorde där men han hade väl inget bättre för sig. Jag satt där ett tag och efter en halvtimme kanske hade allting gått över. Sa ju att det inte var någon fara på taket. Men den stora grejen i hela den här händelsen är att det var Herr Lammull som tog på sig att ta hand om mig. Det var Herr Lammull som hämtade Mr T och såg till att jag blev omhändertagen. Visste inte att killen kunde bry sig om någon annan än sig själv. Han är en fin kille egentligen den där Herr Lammull.

Vi kämpade i alla fall på med våra påsar, till slut fick vi hjälp av alla grabbarna som hade jobbat med Dynamis grejer hela dagen. Vid 13 var vi färdiga med alla påsar och sen var det bara att börja öppna lådor. Vid klockan 14 förbarmade sig som vanligt Herr T (Thierry på golvet) sig över oss och sa att nu räcker det tjejer. Och när Herr T säger något, då lyder man. Inte för att jag klagar på att gå hem direkt! Speciellt inte efter den här dagen. Och det fina i kråksången, eller fina och fina, är att det bara kommer bli värre nu. Sunshine berättade för oss att vi nu kommer in i en väldigt jobbig period. Perioden kommer vara fram till Juli. HÄRLIGT! Det kan bli så att vi kan göra upp emot 11-12 kartonger om dagen och kan få stanna till klockan 18 om det saknas produkter. Visst låter det härligt va? Ser verkligen fram emot detta. En riktig tur att jag gillar min arbetsplats så mycket som jag gör.

Nej, nog om arbetet. Nu ska jag träna lite och sen blir det till att nanna kudden. Trött McTrött!

Bisous,

Steg 1. Den franska tanten börjar prata och Sanna känner sig genast förvirrad. Vad är det kvinnan vill henne? Förolämpar kvinnan hennes föräldrar? Vad är det för oförståeligt hon säger?


Steg 2. Förvirringen har övergått i panik. Sanna börjar känna sig stressad över att hon inte förstår. Vad ska hon göra? Kommer den franska tanten på andra sidan bli arg nu? Tårarna är nära, hjärtat slår i tusen slag i minuten. VAD SKA HON TA SIG TILL?!!!


Steg 3. Det sista steget innan Sanna ger upp sina försök. Vi har nu kommit till Que Pasa-stadiet. När hon med misstänksamhet i blicken lyssnar till vad som sägs på snabb franska i telefonen. Hon ställer sig här skeptisk till hela situationen. 2 sekunder senare lägger hon på, räcker över telefonen till mig och säger: "Fixa, svp".

(minus Jenny men jag hade ingen annan bild)

Glädjetårarna kom och jag skrek. DET KOMMER BLI SÅ FRUKTANSVÄRT SJUKT BRA!!! Jag vill att det ska bli vecka 15 nu nu nu nu nuuuuu!!! NUUUUUUU!! Tack.

"Vänta .. vi packar ta mig tusan de där påsarna!!"

Det var en mycket fin dag. Alla bilder tagna av mig (Ida)

Det finns en sak du alltid måste komma ihåg; tänk på dig själv först. För det gör alla andra.

Idag hade vi en mycket bra dag på arbetet. Jag gillar hur de flesta av våra inlägg börjar med den meningen. Alla var på bra humör, trötta men inte lite sådär griniga som de lätt kan bli tidigt på morgonen. Vi har nu lärt alla morot .. eller, jag lärde Fatah som sen tog på sig att lära alla andra vad morot heter. Han tycker att det är jätteroligt att säga. Både Stéphane och Herr Lammull var på krigarhumör. Herr Lammull höll på att göra mig halvblind. Han sulade en morot bara någon millimeter under mitt vänstra öga, den lilla sprätten! Ont utav bara laxsoppa gjorde det. Men jag fick en stor puss på kinden som tröst, och sen hämnades jag. Inte lika mycket triumf som jag kunde hoppats på meeeen det ska vi göra något åt imorgon hade jag tänkt. Ska plocka honom! Mot slutet av dagen retade vi gallfeber på JP och det ska bara bli värre imorgon, mannen ska gråta!! Håhåjaja, säger då det. Messar man med oss får man skylla sig själv, helt klart. Något annat roligt vi fick reda på idag var att vi, som tack för att vi tog hand om Epson den där veckan, ska få följa med på opera! Trollflöjten står på schemat och jag är very, very excited!

Varmt har det varit idag också. Osäker på gradantalet men det var så att man svettades lite när man kom ut. Visserligen hade vi underställ och mjukiskläder på oss, men ändå! Blir så glad av att våren verkligen är här nu med en massa utslagna blommor i trädgården. Vill bara att det ska komma löv på träden och få lite riktig, riktig värme som inte förstörs av små kalla brisar. Längtar som bara den till sommaren när vi bara kan hoppa i poolen efter jobbet och ligga och steka i trädgården hela dagarna. När jag kan gå omkring i jeansshorts och min "Mogi" hela dagarna långa. Peppad som tusan!! Ja, det kommer bli fint ska ni se.

Nej, nu är det nog dags för en liten nap och sen middag. Är hungrig trots skrovmålet vi åt när vi kom hem från jobbet. Är sugen på lite riktig mat. Trött är jag också, som en liten sate. Kan ha något med att göra att vi satt uppe halva nattn och kollade på Snabba Cash (som jag för övrigt blev sjuuuukt besviken på). Nej, ge mig sömn nu svp!

Ps. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en bra dag för Herr Pungråtta är en bra dag för oss alla! Och idag var en fruktansvärt bra dag för Herr Pungråtta. Jisses.

Bisous,

Igår hade jag mina män över på besök. House, Beethoven och Mozart. Vi löste medecinska gåtor och kompocerade härlig musik tillsammans. Vi har inte gjort detta på ett par månader nu så det var ett kärt återseende..någonstans. Här sitter jag och småskrattar lite för mig själv. Nej men seriöst. Vaknade upp för ett par timmar sedan men har inte rört mig en tum från sängen. Eller jo, jag borstade tänderna. Sitter och väntar på att Sanna ska komma hem. Ska väl hinna ta mig en dusch innan dess tror jag. Sedan ska vi helt olikt Christian konfrontera våra problem. Hungrig är jag också så det ska nog bli bra. Hoppas jag. Annars rämnar världen helt om man säger så. Nej, så ska det inte vara. Men ni förstår vad jag menar? Nej hur ska ni kunna det. Jag pratar bara en massa strunt!

Nej dags för dusch I believe. Eller kanske ett till avsnitt av House först? Tror mest på det sistnämnda. Jag är helt enkelt för bra för mitt eget bästa.

Bisous,

Ikväll blir det Mrado, Mrado och Fizz som håller ställningarna. Det kommer bli succé, räkna med det. Dags att göra sig redo för att gå till affären, vi behöver mat. Sunshine kommer om 2 timmar för film. Innan dess ska det duschas, jag känner med ens en tidspress. Men det är sånt man måste leva med. Mrado och Mrado klarar allt. Tillsammans med Fizz är det som byggt för katastrof. Jag är otroligt pepp. Äntligen fredag!!

Bisous,



Spotta på golvet, spotta på golvet!! (Idas mer charmerande moments!)

Hallå hejsan på er allihopa.

Vilken kitchig liten start det blev på det här inlägget då. Aja. Idag hade vi en mycket trevlig dag på arbetet. Eller snarare har hela veckan varit sjukt kul på jobbet. Alla har verkligen varit i sina essen. Ärtan igår och Herr Lammull idag. Allt jag säger är att vi jobbar med sjuka, fruktansvärt störda, människor. Jag älskar dem! Efter jobbet idag följde Sunshine med oss till tatueraren vi hade tittat ut. Vilken tur då att han pratade engelska, tatueraren alltså, så vi kunde beskriva allt. Priset han gav oss var dyrare än vad vi tänkt oss, mycket dyrare. Å andra sidan var de väldigt seriösa och duktiga. Men Sunshine har en kompis till en kompis som är tatuerare så vi ska kolla där också. Annars kör vi på det där trots att det var dyrt utav helvete. Men hellre att man betalar lite mer och att det blir bra. Det ska ju trots allt sitta där hela livet...

Nu sitter vi här i sängen, som vanligt. Aningen trötta. Jag är hungrig som en varg och Sanna sitter och läser. Hon läste just i denna stund ut Snabba Cash. Jag har en bit kvar, men jag gillar att spara lite på det hele. Dra ut på spänningen så att säga. Lite roligt är att Tullinge var med. Bandidos högkvarter va! Fast, jag trodde inte de huserade i Tullinge längre? Någon som vet? Vet i alla fall var de var när det begav sig.

Nej, nu blir det till att göra annat.

Bisous,

Seth Cohen in "The Ties that Bind"

Jag såg en pojke på bussen häromdagen. En pojke på 6-7 år. Han satt längst bak med en tillsynes tom ryggsäck i knät. Efter en tids färd öppnar han sin väska och tar fram ett papper. Det är en teckning. Om han har ritat den själveller om han har fått den av någon vet jag inte. Men det är något med sättet han betraktar teckningen på. Jag kan inte ens förstå vad den föreställer men pojkens blick säger allt. Det är det viktigaste han har. Teckningen betyder något. Något stort. Något bra. Ett litet leende sprids på hans läppar innan han omsorgsfullt lägger ner teckningen, och försäkrar sig om att väskan är ordentligt stängd. Två stationer till och sen går pojken av. Själv sitter jag kvar och kan inte släppa tanken på honom. Hur han satt med pappret i sin hand, utan ett bekymmer i världen. Det där leendet som lyste upp bussen. Allt jag ville göra var att gå fram till pojken och krama honom. Allt jag ville göra var att säga åt honom att han har något alla människor skulle döda för att ha. Han har något som göra honom lycklig. Jag vill säga till honom att vad han än gör får han inte släppa taget om den där teckningen. Men det gjorde jag inte. Istället lät jag honom gå av med ryggsäcken i handen. Jag lät honom gå av lyckligt ovetandes om att han någon dag kommer krossas under liv. Precis som alla andra. Precis som jag. Jag skulle kunna döda för att få vara den där pojken.

Ni hade någon halvmeter snö och slask var det va?